Dags att berätta lite

Jag får ständigt frågor om hur jag mår, om jag lever och varför min blogg är så tyst. Och sanningen är att jag inte känt för att skriva som det är. Men nu börjar jag känna att det är dags att berätta lite!

Jag har under en längre tid haft en del kroppsliga besvär, ni kanske minns att jag skrev (i somras) om min yrsel och mina känselbortfall i benen? Problemen har fortsatt, blivit allt värre och kommer i perioder (så kallade skov) ganska ofta. Vad det beror på vet vi inte än.

Nästa månad ska jag göra en magnetröntken och efter det ska en utredning hos neurolog fortsätta. Läkarna har än så länge konstaterat att jag har någon typ av nervsjukdom.. vad? det är under utredning.

Jag har i perioder svårt att röra mig, svårt att orka, svårt att gå! Jag blir trött och utmattad och orkar helt enkelt inte driva min blogg. Sedan ju har mina ”sjukdomsskov” blivit allt tätare och jag orkar inte längre gå mer än 20 minuter i sträck ens när jag är frisk mellan skoven.

Det här är nått som har känts väldigt jobbigt för mig och jag har helt enkelt inte orkat skriva om det. Fram tills nu har jag känt skam, jag har tyckt det varit pinsamt och skämmigt.

Allting har gått så fort och ovissheten är jobbig. Det är jobbigt att veta att nått är fel, men inte veta vad. Det är jobbigt att benen inte bär, att kroppen inte orkar, att tappa minnet, bli disträ och inte orka saker. Men nu har det gått ett bra tag sedan det värsta började och jag börjar lära mig att leva med det. Börjar lära mig att hitta alternativ för att orka saker och börjar mer eller mindre lära mig kroppens signaler på när det är nog!

Jag orkar inte längre bry mig om att folk glor för att jag går konstigt, att folk stirrar när jag går med rullatorn. Jag skämms inte längre för mitt problem… jag har inte valt det själv, jag kan bara välja att leva efter bästa förutsättning!

igår när jag läste kommentarer på min blogg så var det någon ”mogen” människa som skrivit till mig hur patetiskt det måste se ut när jag går med en rullator. Personen som skrev det hade ”hört” att jag går med en sån! Men vet du vad, det är inte hur jag går som är patetiskt, vilka hjälpmedel jag behöver för att gå… Det som är patetiskt är att folk verkligen hånar personer som är i en sån situation!

Jag behöver inte skämmas, det tog bara ett tag att inse det! Så nu vet ni det.. JA, jag går med rullator ibland när jag har det svårt med känsel i benen och det är verkligen skönt för att jag kan, när jag behöver det, sätta mig ner och vila benen, jag kan gå med stöd utan att ha Lennart att hålla i mig. Jag kan göra saker mer självständigt och då blir man gladare! 🙂

Men trots detta så mår jag bra, är glad och lika social med folk i min närhet, så länge jag inte blir för trött 🙂 Jag umgås gärna med mina vänner omän det oftast blir dom som får besöka mig för att jag själv inte kan köra bil eller gå för långt. Men i det perioder när jag mår bättre i kroppen så tar jag alla chanser jag får att komma ut mer och fara bort mer och hälsa på! 🙂

Nu vet ni i alla fall litegrand om hur läget är och varför min blogg blir så tyst ibland. Och just nu orkar jag faktiskt inte beskriva saken något närmare än så här! Det tar bara massa onödig energi och det blir så negativ läsnng ju 😉 Ni kommer säkert få veta mer allt eftersom!

Oavsett vad, så har jag en fin familj och ett liv som många skulle göra vad som helst för att få leva <3 Jag vill passa på att tacka min älskade man, Lennart, för allt han gör för mig, för att han älskar mig och hjälper mig, stöttar mig och finns för mig! *kärlek*

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *